Ingen svensk författarinna har ägnats så många biografier, ändå har hon blivit så missförstådd. Det starka intresset för henne har inte i första hand berott på att hennes författarskap varit särskilt högt värderat. Det som fascinerat har i stället varit hennes kärlekshistoria med den danske litteraturkritikern Georg Brandes och inte minst hennes självmord. Hennes liv och verk har skrivits in i den stora berättelsen om den undergångsdömda kvinnan som tog form under den tid hon levde. En berättelse som hon innerligt avskydde och som hon i de verk hon publicerade under sin livstid genomgående polemiserade mot.

Lisbeth Larsson befriar i sin bok Victoria Benedictsson från såväl förra århundradets som vår tids fascination av Stora Döda Kvinnor genom att läsa henne inte som en döende men en levande författare.

Nominerades till 2008 års Augustpris med motiveringen:

”Med kraft och skärpa visar Lisbeth Larsson hur Victoria Benedictssons efterlämnade manuskript blev förvanskade innan de publicerades och kom att stå för en undergångssyn som aldrig var hennes. Genom att kombinera metaanalys av tidigare forskning med jordnära läsning av originaltexterna återupprättar Larsson ett författarskap.”