När Virginia Woolf 1931 gav ut romanen Vågorna ifrågasatte hon den existerande (litterära) ordningen lika starkt som Albert Einstein den klassiska fysiken med sin relativitetsteori, publicerad något decennium tidigare.

»Parallellerna mellan litteraturens och natur­vetenskapens bruk av metaforer är många och långt ifrån triviala«, skriver Per Molander i denna essä, ett djärvt försök att visa på fascinerande analogier mellan det tidiga 1900-talets roman­experiment och den moderna fysiken.

Den centrala metaforen är vågen, och essän rör sig mellan Virginia Woolfs envetna strävan att återge en verklighet som rymmer hela människan och fysikernas arbete med att nå fram till en återgivning av verkligheten som respekterar den yttre världens komplexitet. I båda fallen blev resultatet paradoxalt nog en ökad förnimmelse av osäkerhet i en värld utan fotfäste.