"Det var jag som upptäckte blåmärkena. De var inte stora, men de var så många. Ett barn som är levertransplanterat ska inte ha så många blåmärken.

Att min första bok skulle bli en bok om sorg var inte alls meningen. Jag trodde alltid att jag skulle debutera med en fiktiv historia om kärlek, passion och erotik, där språket skulle vara poetiskt och vackert. Men livet kom emellan.

Mitt första barn Sam föddes med en missbildad lever och transplanterades första gången när han var sju månader. Under hans liv tillbringade vi månader, halva år på sjukhus. Han opererades många gånger, transplanterades tre gånger, fick en hjärnblödning, och klarade sig alltid på något mirakulöst sätt. Men när han var tio fick han en blodsjukdom och den klarade han inte. Hans kropp sa helt enkelt: stopp, nu räcker det. Och så dog han.

Föräldraskap och familjeliv kan se så olika ut. Familjer som har barn med en kronisk sjukdom lever på ett särskilt sätt. Vi kunde inte åka utomlands, vi fick inte bo för långt ifrån ett sjukhus, vi kunde aldrig planera något i förväg. Mitt sätt att vara förälder på har alltid präglats av att hela tiden vara beredd på att Sam kunde dö. Men när det väl hände, så var jag inte beredd alls.

Jag har skrivit en bok om familjeliv med ett sjukt barn, om att kämpa för att överleva och om hur tung en sorg kan vara att bära. För när väl sorgen kom, var den så stark att jag inte längre kände igen mig själv. Jag har skrivit för att förstå och för att komma ihåg. Och för att Sam inte ska ha levt förgäves. Så enkelt är det."

Annika Koldenius bor i Borås. Hon arbetar som kommunikatör på Göteborgs universitet och skriver litteraturkritik i bland annat Borås Tidning och Smålandsposten. Hon har en bakgrund inom film och teve. Vi var alltid beredda är hennes första bok.